Italian Early Renaissance Painter, ca.1422-1492 Italian painter and theorist. His work is the embodiment of rational, calm, monumental painting in the Italian Early Renaissance, an age in which art and science were indissolubly linked through the writings of Leon Battista Alberti. Born two generations before Leonardo da Vinci, Piero was similarly interested in the scientific application of the recently discovered rules of perspective to narrative or devotional painting, especially in fresco, of which he was an imaginative master; and although he was less universally creative than Leonardo and worked in an earlier idiom, he was equally keen to experiment with painting technique. Piero was as adept at resolving problems in Euclid, whose modern rediscovery is largely due to him, as he was at creating serene, memorable figures, whose gestures are as telling and spare as those in the frescoes of Giotto or Masaccio. His tactile, gravely convincing figures are also indebted to the sculpture of Donatello, an equally attentive observer of Classical antiquity. In his best works, such as the frescoes in the Bacci Chapel in S Francesco, Arezzo, there is an ideal balance between his serene, classical compositions and the figures that inhabit them, the whole depicted in a distinctive and economical language. In his autograph works Piero was a perfectionist, creating precise, logical and light-filled images (although analysis of their perspective schemes shows that these were always subordinated to narrative effect). However, he often delegated important passages of works (e.g. the Arezzo frescoes) to an ordinary, even incompetent, assistant.   Related Paintings of Piero della Francesca :. | Brera madonna | polyptych of saint anthony | Discovery and Proof of the True Cross | polyptych of saint augustine | the montefeltro altarpiece, details |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henry Herbert La Thangue
British painter , 1850-1920
John Frederick Herring
British 1795-1865 was a painter, sign maker and coachman in Victorian England.John F. Herring, Sr. is the painter of the 1848 "Pharoah's Chariot Horses" (archaic spelling "Pharoah"). He amended his signature "SR" (senior) in 1836, with the growing fame of his teenage son John Frederick Herring, Jr.Herring, born in London in 1795, was the son of a London merchant of Dutch parentage, who had been born overseas in America. The first eighteen years of Herring's life were spent in London, England, where his greatest interests were drawing and horses.In the year 1814, at the age of 18, he moved to Doncaster in the north of England, arriving in time to witness the Duke of Hamilton's "William" win the St. Leger Stakes horserace. By 1815, Herring had married Ann Harris; his sons John Frederick Herring, Jr., Charles Herring, and Benjamin Herring were all to become artists, while his two daughters, Ann and Emma, both married painters. In Doncaster, England, Herring was employed as a painter of inn signs and coach insignia on the sides of coaches,and his later contact with a firm owned by a Mr. Wood led to Herring's subsequent employment as a night coach driver. Herring spent his spare time painting portraits of horses for inn parlors, and he became known as the "artist coachman" (at the time).Herring's talent was recognized by wealthy customers, and he began painting hunters and racehorses for the gentry. In 1830, John Frederick Herring, Senior left Doncaster for Newmarket, England, where he spent three years before moving to London, England. During this time, Herring might have received tuition from Abraham Cooper. In London, Herring experienced financial difficulties and was given financial assistance by W. T. Copeland, who commissioned many paintings, including some designs used for the Copeland Spode bone china. In 1840-1841, Herring visited Paris, painting several pictures, on the invitation of the Duc d'Orleans.